UC, 3 års straff

Jag har aldrig förstått varför det står kvar anmärkningar i UC i TRE år EFTER att skulden betalats? Varför?

Kan det vara för att människor ska ha en hög betalningsmoral? Att om man vet att man straffas så länge så ska man sköta sig? Min erfarenhet är att de flesta skuldsatta inte har dålig betalningsmoral på det sättet att man plötsligt en dag skiter i att betala sina kostnader och gör annat för pengarna istället. Man betalar inte för att man inte KAN. Oftast ligger arbetslöshet,sjukdom,skilsmässor o.dyl bakom.

Skulle folket plötsligt sluta att betala för att anmärkningarna går bort på en gång? Nej, såklart inte.

Blir man svårt skuldsatt i dagens läge som det ser ut nu,är det ganska lätt att bara förlora sig i det,och tänka att det spelar ingen roll om jag betalar lite,så mycket jag kan, varje månad för att inkassobolagets räntor tickar på i skenande fart, KFM kollar inte upp att skulden som skickas in är riktig och man är stämplad i många år efter att man betalt sina skulder.

Man måste vänta flera år innan man kan söka skuldsanering för att skulderna måste vara gamla. Man känner sig alltså inte så motiverad att verkligen försöka ta sig fram när man väl sitter där bland skulderna.

Jag tycker att att en betalningsanmärkning ska försvinna månaden efter att skulden är betald. Är skulden betald så ÄR den, det finns inget skäl till att man ska straffas i flera år efter att man "gjort rätt för sig".

Har olyckan vänt?

De hörde av sig från arbetet jag sökte och sa att jag har gått vidare i urvalsprocessen! Jag ska få träffa chefen på bolaget nästa vecka. De skulle kolla mina referenser,men det borde inte vara några problem där. Verkar inte som att de ska göra UC, de har inte informerat om det iallafall.

Går allt vägen så får jag ett nytt,fast heltidsjobb och börjar om 3 veckor.

Det låter lite för bra för att vara sant. Jag skulle kunna betala av på mina skulder,skulle kunna leva, äta ordentligt, åka på semester, LEVA.

Detta som de flesta andra skuldfria människorna gör varje dag utan att tänka på.

Har ni skuldsatta tänkt på det? Man drömmer om att vara skuldfri, att kunna handla mat den 18:e i månaden utan att vända på kronan. Man skulle kunna spara ihop till en semester, kunna köpa snygga kläder man skulle kunna SPARA pengar.Inte få fönsterkuvert varje dag!!!!

Detta är en dröm man drömmer som skuldsatt, något som de som inte är skuldsatta gör varje dag, och tom klagar på! "Åhhh det är sååå jobbigt att jobba, åhhhhh jag köpte ett par nya märkesjeans men dom var inte så snygga på, åhhhh ska vi åka till korfu eller kreta"

Jag vill ta kontrollen över mitt liv!

Mitt mål nu är att landa det här jobbet, och göra upp en lista för hur jag ska betala av mina skulder så effektivt som möjligt.

Håll tummarna!!!

Det känns bra!

Så nu har jag varit på arbetsintervju för ett jobb som jag väldigt gärna vill ha. Intervjun gick jättebra och rekryteraren sa direkt att jag var mest kvalificerad och att hon såg mig passa för tjänsten.

Nu återstår bara att träffa chefen som ska bestämma om det blir jag eller nån av de andra sökande.

Får jag detta jobb har jag en helt ok månadslön. Jag kan börja betala av på mina skulder (dvs skynda mig att betala av de på KFM innan de sniffar upp var jag jobbar och söker om utmätning av lön så man får sparken).

Då kommer vi även få råd att kunna köpa mat, kläder, göra aktiviteter utan att behöva vända på på slantarna, herregud jag skulle tom ha råd att gå till tandläkaren!

VARFÖR har jag då inte jobbat heltid innan? Jag har delvis varit så psykiskt nedbruten av att vara skuldsatt och satt utanför samhället,att det har känts som en mil lång väg tillbaka. Jag har fått fysiska åkommor som har gjort att jag inte kunnat arbeta.

Dessutom har KFM flera gånger sett till att ta både mitt hus, min värdighet och rotat hos mina tidigare arbetsgivare så jag fått sparken. Visst det är MINA skulder, men att se till att människor blir vräkta och av med jobbet gynnar ingen.

Därför måste jag förhindra detta igen om jag får detta arbete.

Det enda jag kan komma att tänka på nu är att de gör en UC och säger att nej, du har amärkningar.

Men just nu känns det bra.

Var på släktträff för min makes släkt igår. Det var riktigt komiskt. Hans bröders två fruar är kapitalister ut i fingerspetsarna.

De satt hela kvällen och munhöggs med varandra om vems soffa som var dyrast,vems säng som kostade mest,vem som hade bäst och dyrast SAKER.

De pratade inte en enda gång om det som händer i världen, inte en gång frågade de varandra hur de mår.

För bara ett par veckor sedan hade jag blivit avundsjuk och tänkt att jag vill också ha alla dessa saker. Men jag har något som är viktigare och det är medmänsklighet,och det kände jag igår. Jag är en människa som bryr sig om andra,som är tacksam för det jag har och som vill att ALLA ska ha det bra, och det mina vänner kostar ingenting!